Vi träffade först Sonys par nya porträttobjektiv på WPPI, där vi fick en snabb chans att kolla in dem på utställningsgolvet. Igår kväll i New York City fick vi dock en riktig chans att plåta med några produktionsversioner och få en känsla för hur de presterar. Här är några första intryck och exempelbilder.
Sony EF 85mm f/1.8
Vi börjar med 85 mm f/1.8 eftersom det är ett mycket mer rakt fram objektiv. Det är ett porträttorienterat objektiv för $600 som är tänkt att vara ett mer prisvärt alternativ jämfört med den fantastiska men dyra 85 mm f/1.4 G Master.
F/1.8-bländaren ger ett fint, grunt skärpedjup över ett bildplan med mycket liten förvrängning. Du får fortfarande kattögonbokeh-formen nära kanterna på ramen, men det är att förvänta sig om du inte vill ta steget upp till G Master.
När det gäller skärpan verkar den också göra ett mycket bra jobb, även när du fotograferar vidöppet. Vi fotograferade på A7R Mark II, som har en ganska krävande upplösning på 42,4 megapixlar och 85 mm f/1,8 verkade inte alls kämpa för att få plats med alla dessa pixlar. Naturligtvis kommer vi att få en bättre uppfattning om hur skarp den är när den väl tar sig in i testlabbet.
När det gäller hantering gillar jag den faktiskt lite bättre än G Master eftersom den känns lite mindre och mer balanserad, men det är att vänta. Jag provade den på både A7R Mark II och A6500 och den känns balanserad på båda trots storleksskillnaden. Huvan känns enkel, men den gör jobbet och sitter stadigt fäst, även när du slår runt lite med kameran när den hänger i en rem.
Sony FE 100 mm f/2.8 STF GM OSS
Nu kommer vi till den nyfikna 100 mm f/2.8 G Master. Sonys event började faktiskt med en detaljerad beskrivning av anodiseringselementet inuti detta objektiv eftersom det kan bli lite förvirrande. I grund och botten finns det ett element inuti linsen med en fjäderbeklädd neutral densitetseffekt som blir mer uttalad när den närmar sig kanterna. Det slutliga målet är att förbättra kvaliteten på bokeh, ge den en mjukare övergång från skarp till oskärpa, och bibehålla en konsekvent bokeh-form när du närmar dig bildens hörn.
Den förbättrade oskärpan kommer dock till ett pris, eftersom ND-effekten direkt påverkar mängden ljus som linsen släpper igenom till sensorn. Tekniskt sett har objektivet en maximal bländare på f/2,8, men den snabbaste inställningen på bländarringen (som är elektronisk, inte mekanisk och kan fungera med eller utan klick) är märkt som T/5,6. Så även om din bländare är öppen tillräckligt bred för att få ett f-tal på 2,8 (ett tal som härrör från att dividera objektivets brännvidd med diametern på den faktiska irisen), så får du samma mängd ljus som du skulle om du fotograferade på f/5.6.
Vi började först se återuppkomsten av anodiseringsglaset XF5 med Fumm ffilm/XF5 1.2 R APD, som företaget hävdar var det första autofokusobjektivet som inkluderade ett anodiseringsfilter. Det är en önskad effekt för porträttobjektiv eftersom det mjukar upp övergångarna i fokus, vilket annars kan förringa det faktiska motivet för porträttet.
Nu när vi har tagit oss igenom det tekniska, låt oss komma till de faktiska första intrycken. Liksom resten av G Master-serien är 100 mm f/2.8 ett ganska rejält objektiv. Det känns inte i obalans med A7-kroppsstilen, men det känns också som ett DSLR-objektiv. Det är bara fysik.
När det kommer till bildprestanda är objektivet minst sagt intressant. Så fort du sätter upp linsen mot ögat och du ser själva bilden har den känslan av en längre brännvidd, inte vad gäller synfält, utan vad gäller upplevd kompression och bokeh. Även övergången från 85 mm f/1.8 kändes lite skakande med bara ett hopp på 15 mm i brännvidden.
En sak jag genast märkte var hur subtil bokeh verkade vara många situationer. Medan ett objektiv med f/1.8 eller snabbare kan öppnas vidöppet och skapa massiva bokeh-blobbar över ramen, fick 100 mm f/2.8 G Master spegelblanka höjdpunkter att se mer diskreta ut i de flesta fall. När du väl kommer riktigt nära börjar bokeh-klumparna komma ut, men det får inte den där "drömmande" looken som folk ofta associerar med supersnabba primtals. Det är inte menat att vara en negativ kritik, eftersom det utseendet kan övergå till ostbollens territorium ganska snabbt, men det är lite av en avvikelse om du är van vid att skrika snabba porträttlinser.
När det gäller skärpa borde det inte komma som någon överraskning att ett G Master-objektiv verkar – åtminstone vid första anblicken – galet skarpt. Men att fotografera på t/5.6 har sina nackdelar när du inte är i starkt ljus. En utomhusporträttsession skulle inte vara några problem, men om du är ute efter något mörkt och stämningsfullt, kanske du fotograferar med en högre ISO än du förväntade dig. OSS hjälper, särskilt när det är ihopkopplat med bildstabiliseringen i kroppen, men när du har att göra med 42,4 megapixlar som kommer ut ur A7R Mark II, blir skärpan ganska viktig.
I slutändan är 100 mm G-objektivet och Master f/28-objektivet väldigt intressanta Jag ser fram emot att komma ut i solskenet och låta den verkligen göra sitt i sin naturliga miljö. Det blir svårare och svårare att sticka ut när det gäller porträtt, vilket gör idén om en lins med ett unikt utseende som inte är helt ostliknande särskilt tilltalande.
Bläddra ned för ett urval av exempelbilder från båda objektiven.
