Användning av diegetiskt ljud
En av de viktigaste förändringarna i skräckljudet på 1970-talet var den ökade användningen av diegetiskt ljud. Detta syftar på ljud som faktiskt hörs av karaktärerna i filmen, till skillnad från icke-diegetiska ljud, som läggs till i efterproduktion. Diegetiskt ljud kan användas för att skapa en känsla av realism och omedelbarhet, och det kan också användas för att uppmärksamma publiken på vad som händer när de inte kan se det. Till exempel, i filmen The Exorcist från 1973 skapades ljudet av Regans besatta röst av skådespelerskan Linda Blair med sin egen röst, som sedan bearbetades elektroniskt. Detta diegetiska ljud hjälpte till att få innehavet att verka mer verkligt och skrämmande, och det gav också publiken en ledtråd om att något var fel med Regan även när hon inte var på skärmen.
Användning av ljudeffekter
En annan stor förändring i skräckens sound på 1970-talet var den ökade användningen av ljudeffekter. Ljudeffekter kan användas för att skapa en känsla av atmosfär, för att skapa spänning och för att skrämma publiken. Till exempel, i filmen Jaws från 1975 skapas ljudet av hajens närmande av en kombination av ljudeffekter, inklusive användningen av ett bullhorn och en inspelning av ett valsamtal. Denna ljudeffekt är extremt effektiv för att skapa en känsla av rädsla och spänning, och den bidrog till att göra Jaws till en av de mest framgångsrika skräckfilmerna genom tiderna.
Musik
Användningen av musik i skräckfilmer förändrades också avsevärt under 1970-talet. Filmskapare började använda mer elektronisk musik, vilket kunde skapa ett mer oroande och atmosfäriskt ljud. Detta stod i motsats till den mer traditionella användningen av orkestermusik i tidigare skräckfilmer. Till exempel har filmen The Wicker Man från 1973 ett soundtrack av det brittiska progressiva rockbandet Genesis. Det här soundtracket är fullt av mörka och kusliga elektroniska ljud, som bidrar till att skapa en känsla av obehag och aning.
Slutsats
Förändringarna i skräckens ljud på 1970-talet hade en djupgående inverkan på skräckfilmsgenren som helhet. Dessa förändringar bidrog till att skapa en mer realistisk och uppslukande skräckupplevelse, och de bidrog också till att göra skräckfilmer mer skrämmande och spänningsfyllda. Som ett resultat anses 1970-talet vara en av skräckfilmens guldålder.