En ramberättelse, även känd som en narrativ ram eller infällning, är en litterär teknik som involverar användningen av en huvudberättelse (ramberättelse) som innehåller en eller flera inbäddade underordnade berättelser (infällda berättelser). Ramberättelsen etablerar ofta miljön och introducerar karaktärer, medan de inbäddade berättelserna ger ytterligare detaljer eller berättelser relaterade till huvudintrigen.
Ramberättelser kan tjäna flera syften i litteraturen, inklusive:
- Tillhandahåller sammanhang: Ramberättelsen kan ge bakgrundsinformation eller sammanhang som ger djup till huvudintrigen eller karaktärerna.
- Skapa lager: Lagringen av berättelser i berättelser skapar en komplex narrativ struktur som kan tillföra intresse och djup till ett litteraturverk.
- Anslutande tecken: Ramberättelsen kan skapa kopplingar mellan karaktärer eller händelser som inte är direkt relaterade till huvudintrigen.
- Dela upp berättelsen: Flera berättelser inom ett enda litterärt verk kan bryta upp berättelsen och göra läsupplevelsen mer engagerande.
- Lägga till kontrast: Ramberättelsen kan kontrastera med eller kommentera de inbäddade berättelserna, skapa lager av mening och tolkning.
Ramberättelser har använts flitigt genom litteraturhistorien och finns i olika former, inklusive romaner, noveller, dikter och pjäser. Anmärkningsvärda exempel på verk med ramberättelser inkluderar:
- Geoffrey Chaucers "Canterbury Tales"
- Miguel de Cervantes "Don Quijote"
- Mary Shelleys "Frankenstein"
- Joseph Conrads "Mörkrets hjärta"
Ramberättelser kan erbjuda författare möjligheten att utforska flera berättelser, teman och karaktärer inom ett enda litteraturverk, och därigenom berika och komplicera den övergripande berättelseupplevelsen för läsarna.