Vi pratade med den Oscarsnominerade redaktören för Green Book, Patrick J. Don Vito, om att veta när man ska ringa och döda dina älsklingar.
I takt med att filmskapandet utvecklas är det vår uppgift som filmskapare att lyfta fram händelsen och berätta spännande historier på nya sätt från nya perspektiv. Grön bok är ett fantastiskt exempel — och det visar hur en samtida film kan passa in i olika genrer samtidigt. Identifiera något som komedi eller drama spelar mindre roll så länge du berättar en historia på ett övertygande sätt.
Efter att ha kammat hem dussintals priser och nomineringar, Green Book dominerade festivalen och prisutdelningarna. Filmens redaktör, Patrick J. Don Vito, talade med oss om vad som krävdes för att klippa en rolig, rörande, seriös och relevant berättelse som har varit en hit med både kritiker och publik.
Produktionsarbetsflöde
Så inspelningarna började i New Orleans under vintern 2018, och Don Vito redigerade i farten och satte ihop scener och sekvenser för producenterna och regissören när de spelade in. Han använde verktyget Script Sync i Avid för att hjälpa till att organisera och skära igenom scenerna så snabbt som möjligt, och välja vilka rader som skulle presenteras för regissören.
Patrick J. Don Vito :Den andra assistenten skulle använda verktyget Script Sync i Avid, som i princip är hela din rad och skript, och du kan lägga alla dina klipp på det, och vad han gör är att markera alla klipp så att jag kan gå in i det fysiska skriptet och markera en dialograd och klicka på den, så kan jag höra varje version av den dialograden. Jag använder den definitivt när jag klipper första gången, men jag använder den särskilt mycket när jag klipper om. Ibland tittar jag på en sekvens, och jag tänker "jag gillar inte den där radläsningen" - låt mig gå tillbaka och se vad jag har, och jag ska bara titta på varje radläsning av den linje, och jag säger "Jag gillar den här bättre", och jag byter ut den i snittet.
PDV: Varje dag, när saker kom in, försökte jag hinna med kameran så att jag bara var en dag eller två efter, och Pete Farrelly (regissören) skulle komma in på helgen och titta över klippet med mig och ge några anteckningar. Han ville att jag skulle vara där så att han kunde hoppa in när han hade tid, så jag var där på produktionskontoret och var runt alla produktionschefer, så att när som helst, om Pete kom tillbaka till kontoret, kunde han dyka in och titta på redigeringen.
Dags att börja skära
Patrick erbjuder möjligen den bästa takeaway från en redigerare som jag har hört hittills:att förstå hur din publik kommer att se din film kommer att göra dig till en bättre redigerare. Det enkla faktum är att det är väldigt svårt att ta bort dig själv från ditt arbete. Ingen annan kommer att sitta framför monitorerna och titta på klipp och scener om och om och om igen som du. Så någon gång får berättelsen en helt ny betydelse för dig. Jag tror att Patrick tar upp ett absolut måste här:du måste få en andra åsikt. Få sedan en trea och en fjärde . . .
PremiumBeat :Tricket med att skriva och konstruera en berättelse som är både dramatisk och komisk är mycket svårare än man tror. Mellan pacing, ton och struktur måste du också se till att du passar in i varje plotpunkt du behöver träffa. När du klipper komedier får du vanligtvis mycket filmmaterial som involverar riff och manusavledningar. Så med något som Grön bok som är full av komiska element, hur bestämmer du vad du ska lämna i och vad du ska klippa?
PDV: Filmens största trick var att få till rätt balans mellan komedin och dramat. [Pete] skulle låta skådespelarna ad lib eller lägga till rader. Författarna var på inspelningsplatsen och lade till rader när de filmade, så det fanns alternativ. Det första jag gör är att lägga in allt och sedan typ analysera det. Sedan börjar jag göra anteckningar:att jag vill bli av med den här raden, den här raden och den raden. Men jag ska visa det med allt eftersom jag vill att regissören ska se allt de har spelat in och ge dem en chans att se omfattningen av det. Då blir det en balans. Det finns vissa tillfällen då du måste ta reda på hur du ska ta dig fram och tillbaka mellan ett spänt ögonblick och ett komiskt ögonblick.
Till exempel, det finns en scen när Doc Shirley liksom pannan slår Lip när han spelar craps utanför konserten, och han säger "De måste stanna utanför. Du torkade inte av dina knän. De har smuts på dem”, och sedan går du in i den här typen av kartsekvens, där du lyfter upp och ser dem köra iväg, och sedan kommer de till ett hotell och Tony börjar skriva ett roligt brev. Den sekvensen i mitten fanns inte. Det skar sig ända till ögonblicket när han skriver brevet. Det var något med det som alltid störde mig. Det verkade för abrupt. Vi skapade den där stunden däremellan där du får en chans att andas och sitta med dina känslor om vad som precis hände innan du har skämtet. Och det som till slut händer är att skämtet faktiskt slår hårdare. När det ställs mot den andra scenen återhämtar sig folk fortfarande från att han tuktas. Så det handlar om att ta reda på balansen i det hela. Att ta reda på när man ska skämta för att lindra spänningen och när man inte ska göra det. Låter folk koka lite. Låt dem känna det.
Det är svårt att förstå hur en scen ska flytta till nästa. Det finns alla möjliga olika snitt du kan prova. Men den största poängen här är att prova alla typer av rörelser och se vad som fungerar. Tänk på historien framför allt.
PDV: Övergångar är mycket viktiga. Jag tror att de antingen kan göra eller bryta en film. Om de är plötsliga eller hackiga, ibland gör du det av en anledning, du vill göra folk oroliga. I en film som denna vill man bara ha flytet. Du vill vara med dem, så det var det jag tänkte på hela tiden.
PB: Visade du filmen för publiken under efterproduktionen?
PDV: Det hjälpte att vi fick ut filmen till folk väldigt tidigt. Vi visade filmen för en publik på 50, halvvägs genom regissörens klipp. Vi ville se vad som fungerade och vad som inte fungerade. Du behöver vanligtvis inte få någon input - du kan bara känna det. När det är paus eller folk är uttråkade känner du det och säger "Där är den portion vi behöver putsa upp." Med komedi är det knepigt eftersom du måste se var skratten finns, det finns alltid skratt du inte förväntar dig. Ett av de skratt jag inte förväntade mig var efter YMCA-scenen, när Lip (Viggo Mortensons karaktär) säger "Har jag inte sagt åt dig att aldrig gå någonstans utan mig?" och Don (Mahershala Alis karaktär) säger "Jag trodde att du skulle vilja att det här skulle vara undantaget?" Jag har alltid trott att det var en känslomässig linje, och förlossningen är väldigt känslomässig, men det blir ett skratt. På teatrar får det olika grader av skratt. De var så spända med scenen – de ville ha någon anledning att skratta.
Arbeta med musik
Mahershala Alis karaktär "Doc" (baserad på pianisten Don Shirley) är en klassiskt utbildad pianist som spelar fullsatta hus genom hela filmen. Vi får en glimt av dessa föreställningar, men vi ser aldrig någon av dem fullt ut. Hans musikaliska yrke är en avgörande sammansättning av hans karaktär, och ibland påverkar det hans dialog och de beslut han fattar på skärmen och utanför. Så jag ville veta om dessa musikaliska sekvenser hade spelat ut på ett annat sätt i manuset eller i första klippet – samt hur viktig musik var.
PDV: Musikscenerna var faktiskt mycket längre, och vi skar ner dem. Petes avsikt var alltid att trimma ner dem, men de sköt hela bitar. Det första klippet var väldigt långt — det var nästan tre timmar. Jag skulle låta musikaliska sekvenser spela ut i sin helhet. Vi skulle gå tillbaka och göra ändringar. Den övergripande känslan av musiken var att Shirleys musik skulle vara en värld, tidens musik (60-talet) att vara en värld, och sedan ville Shirley alltid bli en klassisk pianist men kunde inte för att han var svart, men på slutet får vi se honom spela Chopin. Du har det elementet också. Du hade också poängen.
PB: Så med musik som spelar en så viktig roll, hur ställde du dig till redigeringen och vilken musik behövde du arbeta med innan noten lades in i filmen?
PDV: Så det handlade om att ta reda på när man skulle inkludera partituren - vilka scener som behövde vilken typ av musik. Vi hade två riktigt bra musikhandledare, Tom Wolfe och Manish Raval, och i början av filmen gav de mig en stor bunt med 60-talsmusik. Eftersom vi behövde 60-talsmusik hade vi inte en stor budget för musik. Vi behövde grejer vi kunde få för ett pris, och de skulle ha som 100 låtar och säga att vi kan få alla dessa till ett bra pris. Så från första början började jag använda de där låtarna och började välja de jag gillade och placera dem på lämpliga platser. Förmodligen är ungefär 80 procent av det jag placerade i den sista filmen. Jag hade mycket kontroll över musiken. Pete gillade verkligen mina val, så det fungerade riktigt bra. Jag skulle också temp i poängen på vissa platser - de platser jag satte temp poäng, den slutliga originalpoängen sattes där för final cut. Allt det där samlades i redigeringsrummet. Det var riktigt bra, att ha de där 60-talslåtarna får dig verkligen att känna att du är där i nuet. De låtarna var inte direkt hits, så det hjälpte dig att fördjupa dig ännu mer i det ögonblicket.
Patrick skapade i huvudsak känslan av filmen. Från scenstruktur till soundtracket, den skapade världen är en av både förtrogenskap och nostalgi för publiken som tittar på filmen. Med hur viktig musik var för den här filmen, med musikscenerna kvar i, frågade jag Patrick hur lång hans första klipp var.
PDV: Det första klippet var ungefär 2 timmar och 40 minuter långt, men jag visste att det skulle bli så långt. Manuset var nära 140 sidor. Vi hade alla musikaliska sekvenser kvar i klippet, men det finns inte många raderade scener i den här filmen. Det finns raderade delar av scener. Så vi skulle titta på filmen och fråga oss själva:"Överstår vi vårt välkomnande i den här scenen?" Några av bilscenerna — dialogen i bilarna trimmades definitivt upp. Scenen med den stekta kycklingen vid middagen - Tony och Don stirrar på varandra - den scenen fortsatte i ytterligare fem minuter. Det var en hel sekvens som Lip försökte skära kycklingen med kniv och gaffel, och det fungerar inte, så han tar upp den med händerna och övertygar alla andra att ta upp den och äta kycklingen med händerna. Det var ett bra, roligt skämt som var lite för långt. Det första skämtet med kycklingen var tillräckligt bra. Vi hade redan den scenen, du kommer inte att toppa den scenen. Vi var tvungna att klippa den. Petes son var faktiskt med i den scenen och klipptes ut (den sanna definitionen av "Kill your Babies"!). Det var många scener av dialog som klipptes bort — allt handlade om hur flödet gick och hur det kändes. Om det var någon gång vi kände att det drog ut på tiden, skulle vi klippa det.
Redigering kräver alla typer av berättarförmåga. Att redigera berättande drama är mycket annorlunda än att redigera dokumentärer - precis som att redigera actionfilmer är mycket annorlunda än att redigera komedier. Att veta hur skämt ska utvecklas kräver mycket försök och misstag. Du måste verkligen veta hur publiken läser vissa texter, och Patricks arbete med Green Roomtalar för sig själv. Se det själv på en teater:skämten landar, och publikens tystnad under de dramatiska scenerna är mycket påtaglig.
Så, Patrick fick en Oscarsnominering, och hans arbete lyser definitivt igenom filmen. Om du har sett den kan du prata med filmens tempo och rytm. Så jag frågade honom vilka råd han skulle ge någon som precis börjat eller hoppas kunna redigera en funktion en dag.
PDV: Fortsätt göra jobbet. Fortsätt redigera. När jag började var jag assistent, men när jag var assistent frågade jag redaktören om det fanns scener jag kunde klippa. Jag har alltid velat finslipa hantverket och jobba på det. Du måste bara fortsätta göra det och göra det om igen, och du börjar utveckla din egen känsla för timing och process. Allas process är lite olika. Jag försöker alltid prata med redaktörer om deras process, och du kan lära dig saker. Även om det är något du inte skulle göra - kanske du kan ta en del av den processen och använda den i din. Jag tror att vi många gånger inte pratar med varandra så mycket; vi gör liksom bara vår egen grej. Och jag tror att vi kan lära av varandra om vi håller dessa samtal öppna. Jag tror att det händer mer nu eftersom det pratas med redaktörer och intervjuas mer nu, så vi börjar se mer information om redigering som ett hantverk. Det är viktigt och användbart för andra redaktörer att lära sig av människor som har varit där och gjort det tidigare.
Grön bok går på bio nu.
Jag skulle också vilja ge en personlig shoutout till Patrick för att han lämnade en bild av min mamma (som var statist i filmen) i finalen. Bra jobbat!
Alla bilder via Green Book (Universal).